Att prestera bra i skolan och att arbeta har varit viktigt för mig (Det är det fortfarande men idag försöker jag inte bevisa något). Då jag vet att det leder till möjligheter och vägar till mitt nya liv och den familj jag en dag kommer att skapa.
Men ibland blir det för mycket och det är viktigt att bromsa och lyssna på sin kropp. Det var viktigt för mig att få topp betyg och prestera på topp vad det än gällde, för då syns man och får beröm, något jag aldrig fått innan.
Min strävan var ständigt att bevisa att man inte bara var ett misslyckat barn från en misslyckad familj. För det är så det känns, man känner sig dömd och misslyckad. Som jag många gånger nämt, speciell, en ständig känsla av att inte passa in.
Det underlättade lite för mig när jag började gymnasiet. Det var som en ny chans, ingen visste vem jag eller min familj var. Ingen som sett min alkoholiserade mamma komma till utvecklingssamtal och ingen som sett mig komma till skolan i kjol på hösten, för att mamma däckat av framför min garderob. När jag tänker tillbaka hade jag kanske kunnat putta bort henne men undermedvetet gick jag nog till skolan i kjol som ett rop på hjälp. Då jag alltid fått höra att jag måste vara välklädd så ingen skulle misstänka att jag far illa, då kan socialen komma och ta mig.
Älskade du. Du är inte din familj, du är en egen person, en helt fantastisk person som inte behöver bevisa något. Bara att vara dig själv fungerar alldelles utmärkt. Du har inte valt din familj och kan inte styra eller stå för deras uppträdanden.
Säg till dig själv; Jag duger, jag är jag och inte min familj, jag kan och jag är bra som jag är! 💛
