Näst intill alla barn och unga som jag kommer i kontakt med har noll självförtroende kvar. I nästintill varje meddelande nämns "Jag är misslyckad", "Det är mitt fel" och " jag är värdelös" and so on.. Det är som att hela universum ligger på deras axlar. När egentligen inget skall ligga på dem små sköra axlarna.
Jag är en av de få som inte klandrat mig själv för mina föräldrars hälsa, vilket är väldig ovanligt. Jag vet inte varför, kanske har jag träffat någon vuxen med gott inflytande under min uppväxt som präntat in att det inte är mitt fel, trots att jag inte kommer ihåg det idag. Kanske har det med alla stödgrupper jag kommit i kontakt med sedan jag var liten.
När jag var yngre och mitt i helvetet så klandrade jag inte mig själv och den starkaste känslan var inte sorg, utan det var ilska. Jag kokade av vrede och hat. Undrade ständigt varför jag skulle behöva lida så innerligt när det inte var jag som hade problem.
Kärleken mellan ett barn och en förälder är oerhört stark. Lika mycket som föräldern gör allt för sina barn, lika mycket gör ett barn för att rädda sina föräldrar. Man gör allt för att dem skall sluta dricka, skäller & häller ut spriten. Man gör allt för att dem inte skall vara ledsna, man tröstar dem och gör fint i hemmet för att underlätta. Man gör allt för att ingen skall skada dem, ljuger för utomstående och säger att föräldern är sjuk. Man gör allt för att förhindra jobbiga situationer. Men tillslut inser man att inget hjälper, föräldern slutar inte dricka, skada sig själv eller må dåligt. Många barn lägger då skulden på sig själv & känner sig misslyckad, misslyckad för att man inte kunnat rädda sin förälder eller misslyckad för att man tror att det är sitt egna fel. DET ÄR ALDRIG DITT FEL! Missbruk är en sjukdom! Att må psykiskt dåligt är en sjukdom! 💛
Säg det tyst eller högt till dig själv: Det är inte mitt fel, jag är värdefull, jag är fantastisk, jag duger. Le och klappa dig själv på axeln 💛
